Kanske blir detta en blogg om kosmetik och hudvård i framtiden. På sistonde har jag tänkt mycket på att läsa till hudteraput ganska snart efter gymnasiet, det känns verkligen som någonting jag kan tycka om att både plugga och att senare i framtiden jobba som. 

Igår var jag och träffade Annakarin som jobbar med kosmetik och hudvårds märket marykay. Det var en klasskompis  till mig som hade tippsat henne om att  jag evetuellt kunde vara intresseras av att sälga deras produkter.

Vilken möjligthet för mig att komma in i rätt riktning och att få prova den branchen som jag eventuellt kan komma att jobba innom.

Åh jag vill verkligen! Den som möjligen hindrar mig från att starta redan nu är oron av att jag kanske inte kommer att ha tid och ork att riktig angagera mig. Det är så mycket annat nu, plugg, student, körkort...Dessutom är jag lite orolig över att jag inte kommer att lyckas tjäna in de startkapital jag kommer att måsta lägga ut.

Men åh så kul det skulle vara! Och vem vet innan man testat, eller? Jag älskade i alla fall de produkter som jag fick teste igår med Annakarin och det lutar åt att jag åtminstonne ska prova på ett tag. 

En något så bakis och hungrig Matilda anländer på Centralen ca tjugo över elva och har 50 minuter tills att tåget hem till Sundsvall ska gå. Köper en hamburgare på burger king som jag planerar att äta när jag kommer på tåget. Väl på perongen blir man dock stående i kylan, precis som tåget som står inne på perongen men vägrar att släppa in mig.

Men ändå hade jag inte så jättetråkigt då jag fick äran att uppleva två  duvors kärleksakt mitt på perongen. Spännande det är med såntdär... (men vem fan behöver mitt i naturen). Det hela inleddes men en dans. Länge snurrade de runt varandra innan den stora duvan, som jag så inteligent förstod var hanuvan, flög up på honduvan för hela tre sekunders ren njutning. Sedan flög han iväg en bit bort och började picka lite på marken precis som att pippa på centralen framför publik var något han gör varje dag. Utan ens en avskedspuss till sin partner, nej här var det inte fråga om något myspys efteråt inte.    

Men den erfarenhen rikare, ett par förfrysningsskador i fingrarna och en iskall hamburgare (mumsigt, men nöden dvs bakfyllan i det här fallet har ingen lag) fick jag sedan kliva på tåget.

*pling -ja då kommer vi strax fram fill Uppsala, vi kommer att komma in på spår 2 - pling*    

Är på en systerrysterweekend i Norrköping hos Evelina och ikväll vankas utgång och förväntningarna är självkart höga. Just nu har vi precis avslutat en toppenmiddag lagad av mig själv. Jag vill självklart inte låta spydigt men jag själv tycker faktiskt att det blev riktigt gott. Det var entrecot med en ruccolasallad  med päron, valnötter och ädelost som serverades. På salladen hade jag även en dressing gjord på olivolja, citronsaft, honung, lite senap, basilika , lite vitlök och senap, jättegott! 

På tv:n visas så klar melodifestivalen, som i alla andra svenska hem, trotts att vi nog allihopa tycker att det mest bara är skit.       

Sigge prövar ruccola för första gången i sitt liv och det verkar ju gå ner, bättre än morötter i alla fall. Men söt är han när han äter ruccola <3

Än en gång förvånar jag mig själv och, ja vem vet, kanske även andra. Det verkar nästan som att jag håller på att genomgå någont slags personlighetsförändring. Finns det något som kallas 18 års kris? 

För tidigare har jag jämnt proppsat på att snön, den är ju bara så fantastiskt bra! Men kan åka pulka och sowboard, och så ser det ju så mysigt ut med snö också. 

Men just nu har jag svårt att förstå hur jag egentligen tänkte, för nu vill jag bara att snön ska smälta. 17 minusgarder ute och, för ovanlighetens skull, så snöar det. Kan inte påstå att det känns särskillt manande att gå ut för att ta sig bort till skolan, och tro det eller ej men den här gången är det faktiskt inte på grund utav skolan.

Jag är så in i ****** less på detta nu! Man fryser, man kan inte ha snygga skor för då halkar man bara. Det tar tvåhundraår att klä på sig innan man går ut och man ser ut som en eskimå (inge fel på eskimåer)...

Och inte kan man heller ta med sig en termosmugg med kaffe när man går till bussen, för inte ens den klarar av att hålla kaffet varmt längre än en micro sekund i detta piss- kalla -väder! 

Söknt att man är på Gran Canaria om drygt tre veckor!!!             

Jag vet varken hur jag ska förklara eller förhålla mig till denna så oanade och plötsliga vändning från mig sida. JAG. BLOGG. Hur gick detta till egentligen? Jag, som tidigare sett mig själv som, lite utav, antibloggarnas språkrör, ska börja blogga. Hur ska jag nu förklara mig för alla mina tidigare blogghatar anhängare? Kan jag verkligen förvänta mig att bli tagen på allvar när jag själv så fint sagt;

- hur fan kan man tor att någon skulle bry sig om din jävla vanilj latte på stan, med bästa tjekompisen? 

Att bloggandet har blivit en ny trend har vi alla märkt men utöver det kan jag egentligen inte koma på något bra svar på varför vi, jag får väl skriva vi nu när jag är en av de som jag annars skulle kalla dem, vill ha en egen blogg?

Är det för att vi vill få vår egen trista vardag att framstå som lika händelserik och flaschig som kändisarnas, för det var väl ändå just med dem detta fenomen fick sitt fäste. Det vore ju inte första gången som vi tar efter kändisars beteénden. Eller tror vi på fullast allvar att folk bryr sig om andra människors vardagspyssel? Jag läser ingen annas blogg så varför skulle någon vilja läsa min...med närmare eftertanke...jag skulle inte ens vilja läsa min.

Men. Nu har jag en, jag skaffade en, och så vart det . Jag är trött på att bry mig vad andra tycker och på att bara följa fasta principer. Jag fick helt enkelt lust. Jag ser min blogg lite som en dagbok. Här kan man förvänta sig att få läsa om det som JAG tycker är intressant eller på annt vis minnesvärt. För er som eventuellt finner det läsvärt, varsågod! För er som inte kunde bry er mindre, jag förstår er! Med andra ord spelar det ingen roll om jag skulle ha 0 eller 10 000 läsare, detta är främst för mig. Dessutom är det väl ett ypperligt sätt att träna och hålla skrivandet igång, så att man inte tappar det helt nu när studenten närmar sig med stormsteg (yippppiiie). 

Japp, nu är jag nöjd, det här får bli mitt första inlägg. Vi får se om jag vågar mig hit igen