Sigge prövar ruccola för första gången i sitt liv och det verkar ju gå ner, bättre än morötter i alla fall. Men söt är han när han äter ruccola <3

Än en gång förvånar jag mig själv och, ja vem vet, kanske även andra. Det verkar nästan som att jag håller på att genomgå någont slags personlighetsförändring. Finns det något som kallas 18 års kris? 

För tidigare har jag jämnt proppsat på att snön, den är ju bara så fantastiskt bra! Men kan åka pulka och sowboard, och så ser det ju så mysigt ut med snö också. 

Men just nu har jag svårt att förstå hur jag egentligen tänkte, för nu vill jag bara att snön ska smälta. 17 minusgarder ute och, för ovanlighetens skull, så snöar det. Kan inte påstå att det känns särskillt manande att gå ut för att ta sig bort till skolan, och tro det eller ej men den här gången är det faktiskt inte på grund utav skolan.

Jag är så in i ****** less på detta nu! Man fryser, man kan inte ha snygga skor för då halkar man bara. Det tar tvåhundraår att klä på sig innan man går ut och man ser ut som en eskimå (inge fel på eskimåer)...

Och inte kan man heller ta med sig en termosmugg med kaffe när man går till bussen, för inte ens den klarar av att hålla kaffet varmt längre än en micro sekund i detta piss- kalla -väder! 

Söknt att man är på Gran Canaria om drygt tre veckor!!!             

Jag vet varken hur jag ska förklara eller förhålla mig till denna så oanade och plötsliga vändning från mig sida. JAG. BLOGG. Hur gick detta till egentligen? Jag, som tidigare sett mig själv som, lite utav, antibloggarnas språkrör, ska börja blogga. Hur ska jag nu förklara mig för alla mina tidigare blogghatar anhängare? Kan jag verkligen förvänta mig att bli tagen på allvar när jag själv så fint sagt;

- hur fan kan man tor att någon skulle bry sig om din jävla vanilj latte på stan, med bästa tjekompisen? 

Att bloggandet har blivit en ny trend har vi alla märkt men utöver det kan jag egentligen inte koma på något bra svar på varför vi, jag får väl skriva vi nu när jag är en av de som jag annars skulle kalla dem, vill ha en egen blogg?

Är det för att vi vill få vår egen trista vardag att framstå som lika händelserik och flaschig som kändisarnas, för det var väl ändå just med dem detta fenomen fick sitt fäste. Det vore ju inte första gången som vi tar efter kändisars beteénden. Eller tror vi på fullast allvar att folk bryr sig om andra människors vardagspyssel? Jag läser ingen annas blogg så varför skulle någon vilja läsa min...med närmare eftertanke...jag skulle inte ens vilja läsa min.

Men. Nu har jag en, jag skaffade en, och så vart det . Jag är trött på att bry mig vad andra tycker och på att bara följa fasta principer. Jag fick helt enkelt lust. Jag ser min blogg lite som en dagbok. Här kan man förvänta sig att få läsa om det som JAG tycker är intressant eller på annt vis minnesvärt. För er som eventuellt finner det läsvärt, varsågod! För er som inte kunde bry er mindre, jag förstår er! Med andra ord spelar det ingen roll om jag skulle ha 0 eller 10 000 läsare, detta är främst för mig. Dessutom är det väl ett ypperligt sätt att träna och hålla skrivandet igång, så att man inte tappar det helt nu när studenten närmar sig med stormsteg (yippppiiie). 

Japp, nu är jag nöjd, det här får bli mitt första inlägg. Vi får se om jag vågar mig hit igen